natta

Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?
I must be strong and carry on,
'Cause I know I don't belong here in heaven.

Would you hold my hand if I saw you in heaven?
Would you help me stand if I saw you in heaven?
I'll find my way through night and day,
'Cause I know I just can't stay here in heaven.

Time can bring you down, time can bend your knees.
Time can break your heart, have you begging please, begging please.

Beyond the door there's peace I'm sure,
And I know there'll be no more tears in heaven.

Livet är så otroligt orättvist. En av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv, och i MÅNGA andras liv också, har gått bort. Mark Fidrych the one and only, en riktig one of a kind. Död. Det går inte, inte han. Hittad under sin 10 wheeler fucking truck(ursäkta språket men jag känner så). han som ALLTID hade ett leende och ett glatt vänligt ord till övers för de flesta. Han hade hur många vänner som helst och spred en glädje och värme som inte går att beskriva med ord.
Han kallade mig "my Swedish daughter" och var den enda som helt naturligt kallade mig "Nat". Denna mannen var som en riktig pappa för mig. Han var en man som jag såg upp til nåt otroligt. Han var sig själv jämnt och ständigt.  I alla lägen. Han lärde mig att alla är värda något, oavsett vem de är. Han lärde mig, även om jag ofta har svårt att tro på det, att jag är bra, att jag är värd något. Att jag Nathalie faktiskt räknas som person, kanske till och med gör skillnad i någons liv. Han lyssnade och talade om vad han tyckte. Skämtade och snackade slang så man knappt hängde med ibland. Man kände sig aldrig ivägen i hans sällskap. Jag har så många fina minnen av Mark, jag har fått vara med på så mycket av hans grejer och upptåg. Från det att jag kom till dem när jag var 15 o alla somrar och övriga tider på året jag hälsat på har jag vart med om så mycket. Senast i somras när vi var iväg till Carol Annes sommarstuga o Mark o jag o barnen fiskade, när jag inte kunde sova för att han låg 5m bort och snarkade som en annan gris......O alla gånger vi har ätit steamed clams o lobster.....o block island, och Osterville celebrity fishing på the Cape..... o den gången när jag var 16 o han fixade Hanson biljetter o faktiskt följde med..... O ännu ett minne från just i somras när vi satt på en mexicansk bar o drack Margaritas tills vi nästan stupade, jag o han o Jess och Kati, tur Ann körde... Finns massor med minnen som jag inter rabblar upp här.
Mark Fidrych har gjort skillnad i mitt liv. Han har lärt mig mycket om livet och inställningen till det, bara genom att vara den han var, men även genom att säga en massa kloka saker. Lite tänker jag hålla inom mig, för det är svårt att sätta ord på känslor.

MIna tankar går också till Ann och Jess, så många gånger som jag tänkt att Jess inte riktigt vetat vad hon haft i en pappa som Mark. Livet är för kort. ena dagen finns de där, nästa inte. Ann och Jess betyder massor för mig o jag hoppas att de vet att även om jag inte är där fysiskt så är jag där i tanken ;
FRIENDS ARE LIKE STARS; YOU MIGHT NOT ALWAYS SEE THEM, BUT YOU KNOW THEY ARE ALWAYS THERE!!!
Vill inget hellre än att åka över o bara finnas där, men skolan sätter stopp. O det korta varslet till begravningen. Lite av  mitt samvete säger "Strunt i skolan ditt jäkla ego", men den andra delen säger "mark hade inte velat att du missade examinationen på kursen". O jag tror inte Mark hade velat det. Han brydde sig för mycket om folk. o menade att "don't see it as a problem, solve it".
Jag vet att detta förmodligen bara är en massa pladder, men jag måste försöka tömma hjärnan för att kunna sova, har så svårt att ta in det hela...