natta

Just nu läser jag en kurs som heter "Individens utveckling och socialisation", mkt intressant och lärorik. Ger mycket so to speak.
Idag handlade seminariet om mobbning. Alla fick presentera några kapitel var ur en bok o så diskuterade vi runt ämnet.
Först nu börjar jag förstå hur djupt rotad min skeva självbild är. Mkt av det som hände i lågstadiet har jag helt ärligt förträngt. O det var ganska oskyldigt i jämförelse med vad min gymnastiklärare höll på med.
Kunde man inte spela fotboll och volleboll var man dålig.
Kunde man inte stå på händer och jonglera var man dålig
Kunde man inte springa fort eller hoppa bock var man dålig
Var man inte pinnsmal var man ful
åt man "för" mkt, blev man ful.
JAG dög aldrig åt henne, för simning var ju ingen sport. På SEX år var vi i simhallen EN gång. en enda. o simning var ju det enda jag kunde.
Jag minns en lucnh i sexan, jag satt på en sedvanlig grön stol i matsalen, det var pyttipanna, som jag då tyckte om, hade en tallrik full med mat. Gympaläraren sätter sig mitt emot,
-Oj va mycket du äter. DU borde börja äta mindre NU, så blir du också SÖT och SMAL som de andra tjejerna i klassen.
De orden har sen förföljt mig som ett mantra genom åren, "om du äter mindre blir du OCKSÅ  SÖT och SMAL som de andra flickorna".
När jag ätit upp möter jag en av mattanterna i korridoren som utbrister "jaså du är mätt nu".
 
Detta är bara en händelse jag minns, men det är den som satt värst spår, för 15 år senare, blir jag ledsen när jag tänker på det. Riktigt ledsen. O än idag har jag perioder när jag verkligen tror att om jag blir smal så blir jag söt och omtyckt. Men jag vet ju innerst inne att det inte är så. There is so much more to a person than his/her looks! o jag vill inte va en ytlig människa....