natta

Helt galet. Snart är det juni, vad hände  med våren, den kom gick som i en dimma och försvann. Fast just nu är det ju inte överdrivet varmt eg.... men jag klagar inte så länge det inte regnar eller snöar.

I början av veckan var jag o H i Riga, på sån 40h kryssning, det var mysigt och kul o skönt att komma bort från vardagen ett tag. Hämta nya krafttag, även fast jag mest var arg o sur för att det spöregnade i princip HELA dagen vi var iland... mutter... tur H orkar med mig o mitt dåliga humör när jag är genomblöt..haha.

Idag väntar ett ex. sem. men först ska jag ut o springa en tur tänkte jag o sen åka o hämta mamma på jobbet, var o lämnade henne i morse för planeringsmöte. hon kan inte köra bil:( för förra veckan ramla hon o bröt armen.
Jag har alltid vetat att jag inte gillar sjukhus, men att jag skulle bli panikslagen av att gå i en akutavdelningskorridor, det hade jag aldrig trott. När jag väl lyckades fråga någon vart jag kunde hitta mamma hade jag redan försökt hitta själv en gång o fått springa ut på  parkeringen o störtgråta. H lyckades få mig lugn på tfn, sen satt jag i receptionen ett tag till innan jag frågade människan i receptionen som inte brydde sig så mkt om nånting mer än sina mackor o datorn. Iaf så skulle jag följa nån blå rand tills den tog slut, den blå randen var LÅNG väldigt lång... kände gråten o paniken komma när jag gick förbi människor som låg på britsar och såg halvdöda ut, alternativt hade ben eller armar som typ "dinglade" för att de var av... vill bara skrika "vart har ni gjort av min mamma" men tog mig fram till ett nytt väntrum o när jag precis satt mig kom en sköterska o sa vart mamma var..... då kom gråten. Som den alltid gör när mamma är i närheten, kommer man nånsin växa upp....
Många tankar hann fara genom huvudet den natten på akuten. Livet är bra skört.....

nä men den där löpturen då kanske:)